Spendrups

Vem vågar ta täten i hållbarhetsarbetet?

En av många utmaningar organisationer har i sitt arbete inom hållbarhet och socialt ansvarstagande är frågan om och hur man skall kommunicera det. Går man ut med information om sitt ansvarstagande anses risken öka för att bli anklagad att inte göra tillräckligt och/eller syssla med så kallad greenwashing.

Det är ett dilemma att vi å ena sidan behöver goda exempel som enligt forskning fungerar som motivation och inspiration för andra. Och å andra sidan att många anser att faran för en (tuff) granskning är för stor för att vilja kommunicera sitt ansvarstagande.

En del av problemet är att ingen av oss förmår vara helt perfekta i sitt ansvarstagande och det finns områden där vi alltid kan göra mer för miljön och hållbarhet. Det problematiska är därmed att man kan bli anklagad för att inte göra tillräckligt, samt försöka stå i bättre dager än vad man gör.

Sammanfattningsvis handlar dilemmat om att tydlig kommunikation av goda exempel är motiverande för andra, men kan upplevas som alltför farofyllt på grund av ökad risk anklagelse om brister och greenwashing, och många låter därför bli.

Spendrups frågeställningar är:
- Finns det någon lösning på dilemmat? (Ja/nej)
- Hur skulle en eventuell lösning kunna se ut?
- Hur möter man konsumenter bäst med hållbarhetskommunikation, som motiverar även konsumenten att ta sitt eget ansvar?

Vidare övergripande frågor att diskutera

Vem har det primära ansvaret för hållbar utveckling:
- Individen /Staten (via lagar och förordningar)/Överstatliga organisationer (FN, EU, WHO etc)
- Företag/näringsliv, /Icke-statliga organisation/NGOs, / Media (tredje statsmakten) etc

Spendrups.se